Ett bärbart system med sensorer fungerar väl för att mäta motorik under gång och balans samt balans hos personer med neurologisk sjukdom. Systemet kan underlätta arbetet i den kliniska vardagen.
Det visar en ny avhandling av Tomas Bäcklund vid Umeå universitet, Sverige.
” Bärbara system och sensorer för bedömning av motorisk kontroll. Utveckling och validering av metoder för klinisk bedömning av idiopatisk normaltryckshydrocefalus.”
Sammanfattning
Människans gång och balans kontrolleras av automatiska processer i centrala nervsystemet och de sensoriska systemen. Det handlar bland annat om syn, balansorgan, sensorer i hud, leder och muskler. Om en störning inträffar i något av dessa komplexa system kan det leda till försämrad balans och gång. Lika viktigt är systemen som styr de övre extremiteterna där räckvidd, grepp och manipuleringsförmåga kan påverkas. En patientgrupp där detta är tydligt är den neurodegenerativa sjukdomen idiopatisk normaltryckshydrocefalus, iNPH, som uppvisar en typisk gångstörning, men även många andra neurologiska sjukdomar kan leda till liknande försämring. Motorisk kontroll av övre extremiteter påverkas också. På kliniker bedöms idag fysiskt funktionsnedsättning hos personer med iNPH visuellt med hjälp av subjektiva kurstester med ordinära skalor med risk för att missa mindre förändringar. Det saknas objektiva och kvantitativa sätt att mäta motorisk kontroll i daglig patientvård. Syftet med denna avhandling var att utveckla och validera verktyg för objektiv bedömning av parametrar som påverkar motorisk kontroll hos personer med iNPH.
Postural stabilitet i hållning och gång bedömdes med hjälp av gyroskop hos patienter med iNPH, friska äldre (HE) och patienter med ventrikulomegali (VM). Jämfört med HE hade patienter med iNPH minskat postural stabilitet och förlitade sig mindre på sin syn. iNPH-patienter hade också en lägre bålsvajhastighet än VM under gång. Det gyroskopiska systemet kunde kvantitativt bedöma posturala brister i iNPH, vilket gör det till ett potentiellt användbart verktyg för diagnos och för klinisk uppföljning. Skillnaderna som konstaterades under gången tyder också på att promenader, snarare än tyst stillastående, bör undersökas ytterligare för att underlätta differentiell diagnos jämfört med andra patientgrupper med ventrikulomegali.
Gångmönstret hos patienter med iNPH karakteriseras enligt internationella riktlinjer som långsamt, limfotat, hasande med lågt fotlyft och brett mellan fötterna. För att objektivt kvantifiera de två sistnämnda karaktärsdragen byggdes ett system, Striton, för att bedöma fotavståndet under gång och hällyftet vid frånskjutsfasen av steget. Det validerades i experimentella uppställningar, jämfört med golden-standard motion capture-system (MCS), på friska äldre (HE), genom test-omprövning och dagliga utvärderingar, och hos fyra patienter med iNPH. Striton visade höga korrelationer, i stegbredd och i hälhöjd, jämfört med MCS. Den genomsnittliga stegbredden i HE var 5,2 ± 0,9 cm (medelvärde ± standardavvikelse) och hälhöjden 16,7 ± 0,6 cm. Test-omprövning och dag-till-dag-variationer var små, ± 0,5 cm i stegbredd och ± 1,2 cm i hälhöjd, och skillnader i parametrar sågs mellan HE och iNPH både före och efter operationen. Således har Striton potentialen att kvantitativt bedöma gångparametrar i HE och iNPH på ett värdefullt sätt.
Läs avhandlingen här >>
ISBN: 978-91-7855-524-6
Tomas Bäcklund, Umeå universitet, Sverige
